Saknad.

De som känner mig vet ju att jag haft häst i många år, min älskade Iran, världens snällaste häst.
De vet också att vi hade en väldigt speciell och kärleksfull relation.
Han var nästan som min hund.

Han fick resa till de evigt gröna ängarna en regning oktoberdag 1997 efter att ha varit skadad i några år.
Dessutom hade min gentleman hunnit bli 24 år.

Jag var utom mig av sorg och grät och grät och grät.

Kärleken till ett djur kan verkligen vara så stark!!
Att ta bort honom var det absolut tuffaste beslutet jag tagit i hela mitt liv och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom och saknar honom.

Jag har även en återkommande dröm, då han står vid en hage och väntar på mig, utan vatten.
Han blir så glad då han ser mig och gnäggar och springer fram och tillbaka vid ingången till hagen.
Jag får sån ångest för att jag glömt bort honom där i hagen!
Jag springer emot honom och kan inte fort nog klappa och krama honom och ge honom vatten och hö.

Jag kan vakna snyftande och med ångest, för att sedan inse att det bara var en dröm.

Peter tror att Iran står och väntar på mig i hästhimlen och det tycker jag känns som en fin tanke, och dessutom ger den lite tröst.
Att vi någon dag kommer att träffas igen.

Jag har alla Irans saker kvar.
Allt ligger i garaget.
Borstar, grimmor, hästtäcken.

Idag när jag kom hem från jobbet visade Peter att han fixat till en av hans gamla skor.
Han har blästrat och målar den svart.

Den ska få hänga ovanför ytterdörren.



Mamma

Nu blev jag alldeles tårögd

Lisa

De sätter sig djupt in i hjärtat.. jag förstår saknaden <3

Svärmor

Det är tungt att förlora nån som man håller kär. Man får glädjas åt fina minnen o att man har fått upplevt en sån gränslös kärlek som bara DU fått uppleva med Iran. Fin gest av sonen tycker jag. Kram




NAMN
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


HEMSIDA


KOMMENTAR