Väntan..
Ja, nog har man fått öva på tålamodet senaste veckorna när det gäller Strömsholms djurklinik. Dels de två gånger jag varit där med Freja.., väntan, väntan, väntan.. Jag har respekt för deras arbete och är full av beundran för vad de gör för djuren men känslan av att man är bortglömd återkommer hela tiden. I lördags väntade jag 9 timmar på ett samtal, i söndags 5 timmar, de skulle ringa mig på måndagen, vilket de inte gjorde, utan jag ringde upp dom igår eftermiddag. Ville begära enskild kremering av Freja och vill även hemskt gärna veta vad allt detta kommer att kosta, men det kunde jag ju naturligtvis inte få svar på utan dom skulle höra av sig ang det idag.
Har dom ringt..?
Nej.
Ettusenett...ettusentvå... (Räknar tyst i huvudet och försöker att inte bli frustrerad)
Tålamod.
En egenskap som jag verkligen besitter, tro mig.
Men nu börjar till och med jag bli irriterad.
Och idag var jag för andra gången i mitt liv på mammografi.
När jag sitter där tänker jag på vilken lugn miljö de som jobbar där arbetar i.
Lugnt och tyst och tre personer i receptionen. Ännu en som ropar upp mitt namn och visar mig till omklädningsrummet och ytterligare en som undersöker mig.
Visst vet jag att det är nedskärningar inom vården, och tycker de som jobbar inom vården ska ha all respekt, men fascineras ändå av lugnet.
På jobbet springer man som ett jehu mellan hyllorna, fyller på varor för glatta livet, hoppar in i kassa 2, sen till posten, lämnar ut ett paket, sen kommer en kund och vill skicka ett rekommenderat brev samtidigt som buren med mellanmjölk behöver bytas ut, ny köttfärs behöver malas och salladsbaren behöver fyllas på. Kassa 2 igen och någon behöver hjälp att hitta fryspåsarna.
Posten igen och pantmaskinen är full och behöver bytas.
Tomaterna behöver fyllas på och kassa ett behöver växel. Osv osv osv.
Men jag älskar mitt jobb.
